Läs: Uppenbarelseboken 22:12-21

”Ja, jag kommer snart.”
Uppenbarelseboken 22:20

Bibeln På Ett År:

Psaltaren 100-102
1 Korinthierbrevet 1

I ett tyskt fängelseläger under Andra Världskriget, så hade några amerikanare lyckats bygga en hemmagjord radio utan att bli upptäckta av vakterna. En dag kom nyheterna om att den tyska försvarsledningen hade kapitulerat varvid kriget hade fått ett slut. Men p. g. a avbrott i kommunikationen så hade vakterna ännu inte informerats därom. Allt eftersom ryktet spreds bland fångarna utbröt ett jubel. Under tre dagar sjöng man, vinkade åt vakterna och berättade skämt vid måltiderna. Då de vaknade den fjärde dagen fann man att alla tyska vakter hade flytt. Deras väntan hade nått sitt slut.

Ett antal berättelser i Bibeln centrerar kring väntan: Abraham väntade på ett barn (1 Mos. 12-21). Israels folk väntade på sin befrielse från Egypten. Profeter väntade på sina egna profetiors uppfyllelse. Lärjungarna väntade på att Jesus skulle agera som deras mäktiga Messias. Jesu sista Ord i slutet på Uppenbarelseboken är: ”Ja, jag kommer snart” följt av en angelägen bön, ”Amen, kom, Herre Jesus!” (v.22:20) och på detta väntar vi fortfarande.

Här är frågan jag ställer mig själv: Under det att vi väntar, varför är vi så ofta rädda och oroliga? Vi kan liksom de allierade fångarna agera baserat på de goda nyheterna vi säger att vi tror på. Vad innebär egentligen tro på Gud annat än att i förväg tro på det som inte blir förståligt förrän i efterhand. —Philip Yancey

”Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser.”Hebr. 11:1

HUR VI HANTERAR VÅR VÄNTAN VISAR PÅ DEN TRO VI HAR.