Läs: Psaltaren 13

"Hur länge, Herre, skall du alldeles glömma mig? … Jag förtröstar på din nåd”
Psaltaren 13:2, 6

Bibeln På Ett År:

Jeremia 30-31
Filem.

Första gången jag såg honom, grät jag. Han såg ut som en perfekt nyfödd där han sov i sin barnsäng. Men vi visste att han inte skulle vakna upp. Inte förrän han var i Jesu armar.

Han klängde fast vid livet i flera månader. Sedan kom dagen då hans mor berättade om hans bortgång i ett hjärtskärande meddelande via e-post . Hon skrev om ”den där djupa, intensiva känslomässiga smärtan som gnager på insidan av dig.” Sedan fortsatte hon, ”Hur djupt har inte Gud karvat sitt verk av kärlek i våra hjärtan genom det där lilla livet! Vilket kraftfullt liv det var!”

Kraftfullt? Hur kunde det säga så?

Familjens älskade lilla pojke visade dem—och oss—att vi måste förtrösta på Gud för allt. Speciellt när saker går riktigt fel! Hur svårt och ändå trösterikt är inte sanningen att Gud möter oss i vår smärta. Han känner till sorgen av att förlora en Son.I vår djupa smärta, vänder vi våra blickar till Davids psalmer eftersom han skriver om sin egen sorg. ”Hur länge skall jag oroas i min själ och ängslas i mitt hjärta dagligen?”, frågade han (Ps. 13:3). ”Upplys mina ögon, så att jag ej somnar in i döden.” (v. 4). Ändå kunde David ge sina största funderingar över till Gud ”Jag förtröstar på din nåd, mitt hjärta jublar över din frälsning.” (v. 6)

Endast Gud kan få fram ultimat betydelse i våra mest tragiska händelser. —Tim Gustafson

Var skall jag vända mig när kris drabbar mig? Blir jag någonsin arg på Gud när jag står är i sorg eller förlorat något? Är jag rädd att dela med mig av mina känslor till Honom? Har jag någonsin bett Gud om Hans Frid?

GUD KAN GÖRA MYCKET MED DET VI TROR MINST OM.