Läs: Psaltaren 40:2-4

”Jag väntade ivrigt på HERREN, och han böjde sig till mig och hörde mitt rop.”
Psaltaren 40:2

Bibeln på ett år:

2 Mosebok 14-15
Matteus 17

Att vänta är svårt. Vi väntar i kön på snabbköpet, i trafiken och i doktorns väntrum. Vi rullar tummarna, försöker dölja gäspningar och plågas inombords av frustration. Vid andra tillfällen väntar vi på ett brev som inte kommer, på ett barn som inte kommer hem i tid, eller på att vår hustru äntligen skall bli klar med sitt klädbyte. Vi längtar efter ett litet barn som vi kan hålla i våra armar. Vi väntar på allt vi gärna vill ha.

I Psaltaren 40 säger David, ”Jag väntade ivrigt på HERREN.” Originaltexten till detta Bibelställe antyder att David ”väntade och väntade och väntade” på att Gud skulle besvara hans böner. Och ändå, när David senare tänker på detta dröjsmål, prisar han Gud. Som resultat av detta säger David att Gud lade i honom ”en ny sång, ... till vår Gud” (Psa 40:4).

”Man skulle kunna skriva ett helt kapitel om de tillfällen Gud tvingar oss att vänta!” sade F.B. Meyer. ”Det är ibland obegripligt hur det går att få människor till att ha det tålamod de har.” Genom konsten att vänta kan vi utveckla våra mer lugna och sansade förmågor—lydnad, ödmjukhet, tålamod, uthållighet utan knot, envishet—förmågor som det tar mycket lång tid att lära sig. Vad gör vi när Gud inte genast ger oss det vi helst vill ha? Han kan göra så att vi älskar och litar på Honom tillräckligt för att acceptera väntan med glädje, och för att inse att Han ger oss en möjlighet att utveckla våra förmågor—och att prisa Honom.

—David Roper

Följ Dina egna vägar, Herre! Följ Dina egna vägar! Du är Den som skapat mig; Forma mig efter Din vilja, medan jag väntar, tyst i lydnad.

ATT VÄNTA PÅ GUD ÄR ALDRIG BORTKASTAD TID.