Läs: Psaltaren 142

"Ingen tillflykt finns mer för mig, ingen frågar efter min själ.”
Psaltaren 142:5

Bibeln På Ett År:

1 Krönikeboken 28-29
Johannes 9:24-41

När jag var liten och kände mig ensam och tyckte synd om mig själv, brukade min mamma, i försök att muntra upp mig, sjunga en populär visa: ”Ingen tycker om mig, alla hatar mig, det är lika bra jag går och äter mask”. Då ett leende letade sig fram i mitt sorgsna ansikte, brukade hon fortsätta och visa hur jag visst hade många värdefulla relationer och orsak till tacksamhet.

När jag läser hur även David kände som om ingen brydde sig om honom, påmindes jag av den där lilla visan. Men Davids smärta var inte överdriven. Där jag hade en upplevelse av ensamhet som var typisk för min ålder, hade David uppriktig orsak att känna sig övergiven. Han skrev dessa ord i de mörka djupet av en grotta där han gömde sig för Saul, som jagade honom med mordiska planer i sinnet (1 Sam. 22:1; 24:3-10). David hade smorts till Israels kommande konung (16:13), hade tillbringat år i Sauls tjänst, men levde nu i landsflykt, under ständig fruktan för sitt liv. Mitt i ensamheten som David kände, ropar han ut till Gud som var hans ”tillflykt” och ”del i de levandes land” (Ps. 142:6).

Likt David, kan vi ropa ut till Gud då vi känner oss ensamma, och uttrycker våra känslor i Hans kärleks trygghet. Gud bagatelliserar aldrig vår ensamhet. Han vill vara vår medvandrare i de mörka dalarna i våra liv. Även när vi inte tror någon bryr sig om våra liv, gör Gud det! —Kirsten Holmberg

Herre, Du är den sanna vännen när jag är ensam. Tack för att du är med mig i livets mörka dalar.

GUD ÄR VÅR VÄN ÄVEN I LIVETS ENSAMMA STUNDER.